Ett barn med ADHD

Min ADHD (och Asperger Syndrom) berättelse:

November för 12 år sedan...då föddes en gosig liten bebis. Det var min lilla bebis. Jag var ung, endast 20 år och visste nog inte riktigt vad jag hade givit mig in på men i november för 12 år sedan var det lite sent att tänka på det.
Efter en förlossning på 27 timmar kom en liten pojke ut...han sa inte mycket utan pep och gnydde mest. Jag sa inte heller så mycket då för jag hade skrikit sönder rösten.
Min lille son fortsatte att vara ganska tyst och snäll. Jag hade fått en fin bebis som knappt grät och dessutom sov han hela natten i eget rum från det att han var 4 veckor gammal. Hela första året var så...inga större beskymmer. Det ända jag upplevde som lite småjobbigt var att han var som en liten igel på mig och hade inget intresse alls för bollar, bilar och andra leksaker. Och kela och gosa avskydde han vilket jag var ledsen för men fick acceptera.

Men det var lugnet innan stormen...

1 ½ år gammal började K på dagis. Till en början flydde han från barnen upp i fröknarnas knä...han ville inte vara med de andra barnen. Han var inte intresserad.
Vid 3 årsåldern började K bli lite mer nyfiken på övriga barn och deras lekar (K lekte inte m leksaker). Han visste inte hur han skulle göra och allt blev fel. Fel fel och åter fel. Istället för att gå in i leken så sabbade han den. Det var hans sätt att visa att "här är jag" "jag vill vara med".
Det dröjde inte länge förrän min söta men busiga son blev syndabocken och fick skulden för allt vare sig han var i närheten eller ej. Barnen var rädda för honom och han fick byta till en annan barngrupp. Fröknarna där försökte bryta det dåliga ryktet och gjorde verkligen sitt bästa, men K han var inte som dom andra barnen. Det var något som inte stämde...

Fick tips om att ställa honom i kö för ADHD utredning. Ja och det gjorde jag. Hörde dock inget från BUP på några år (man måste ju tyvärr själv ligga i för att ngt ska hända vilket inte jag gjorde i det läget) och problemen blev inte bättre.
När K började 6 års exploderade allt. Kaos bröt ut. Ny skola, nya barn, nya lärare...det blev för mycket för honom och han forsatte att förstärka sin roll som syndabock och bråkstake. Han lyckade kan jag säga och efter en månad var han inte välkommen i skolan något mer.

Där stod jag, ensamstående mamma med skolans värsta busunge och skolan ville inte alls hjälpa mig att hitta en ny väg för K. "Det är ditt ansvar som mamma, vi kan inte göra något. Här kan han inte gå i alla fall"
Det var nu jag insåg hur stort problem jag hade. Vad ska jag göra???

Fick "akut-hjälp" på BUP och utredningen och diagnos var färdig på en månad.

Varför varför varför måste det gå sååå lååångt innan man får hjälp??

Han fick sin ADHD diagnos och det som tidigare var omöjligt att få hjälp med var nu lite enklare. En assistent eller specialskola??? Terapi, medicin..?? Herregud, hur ska man veta vad som är bäst för sitt barn och dess framtid??

Min älskade son kom till världen för 12 år sedan och för 12 år sedan visste jag inte hur jobbig vår resa tillsammans skulle bli.

Fortsättning följer..............

Jag älskar dig Kevin, du är speciell och jag är säker på att vårt kämpande har gett resultat!!!

(Kevin har godkänt att jag skriver om det här)

---------